"Man trycker ju bottnen mot kroppen när man spelar vilket borde dämpa bort det mesta av vad vibrationer heter om bottnen kan vibrera och därigenom stjäla rörelseenergi från ljudet"

Antingen sitter du lite tokigt med gitarren eller har en tjock mage. En kombination av båda är förstås möjlig :-)
Det "normala" är att man lutar gitarrens övre sida lite mot sig själv, så att gitarrens botten inte ligger mot  mot magen. Jag har haft gitarrer som har tappat väldigt mycket av sitt ljud om botten inte kan röra sig som den ska. Andra påverkas inte nämnvärt.
Har upplevs samma sak med lock, så det hänger nog på konstruktionen. Per Hallgren kan säkert reda ut det hela.

Johan, din undran rymmer många frågeställningar men ingen är enkel (och än mindre dum).

För det första, (bara för att retas lite…) vad är ”det bästa ljudet”? En del gillar en sammansatt klang med mycket övertoner, andra vill ha en mindre sammansatt klang. I teorin skulle din betongkropp göra att i stort sett bara locket vibrerar, dvs en mindre sammansatt klang. Eftersom kroppen inte skulle ”stjäla” energi från locket skulle locket kunna vibrera med större amplitud (om det bara är rimligt rätt konstruerat…). Inte heller skulle gitarristens kropp dämpa den vibrerande bottnen eftersom den ju inte vibrerar. Men jag tror att de flesta skulle se en sådan gitarr som absurt tung, i alla fall att resa med. Personligen tycker jag också att det verkar lite trist att ha en visserligen starkt låtande gitarr i knät men en som man inte känner att den vibrerar. (Som att äta kola med pappret på ungefär.) Greg Smallman var en av de första att utveckla detta koncept. Hans gitarrbotten är mycket tjock och tung, om än fortfarande i trä…

Att hantera en vibrerande botten är något som gitarrbyggare har jobbat med i århundraden. Lacote byggde t.ex under första halvan av 1800-talet gitarrer med dubbelt lock (ett inre lock satt inne i lådan och fungerade som ett slavmembran och vibrerade utan att dämpas av gitarristens kropp) och dubbel botten (bottnen var laminerad med gran innanför t.ex jakarandan vilket gjorde den mycket styv). Detta senare koncept utvecklade Contreras på 1970-talet i sin doubletop-modell (ett namn som feltolkats från spanskans tapa doble). Contreras byggde också ett fritt ”hölje” som man kunde trä in sin gitarr och som sedan hindrade att gitarrbottnen dämpades. Ett antal byggare har byggt gitarrer med dubbla bottnar där den inre botten var fri att vibrera.

Hur stor betydelse dämpningen av bottnen har för klangen beror också på hur gitarrens delar är stämda inbördes. En del gitarrer har lock och botten stämda i en nära relation, t.ex. en halvton emellan. En sådan gitarr blir givetvis mer störd av en dämpad botten än en gitarr där bottnen är separerad från locket resonansmässigt. Att som Håkan säger sitta så att gitarrens botten är fri att vibrera är givetvis alltid rätt, oavsett gitarrkonstruktion.

David, Maccaferri tillverkade en plastgitarr på femtiotalet som skulle revolutionera den billiga gitarrmarknaden. Revolutionen uteblev som bekant. Ovation har byggt gitarrer med kropp i något slags plast (vet inte om den är kolfiberförstärkt) sedan sextiotalet. Och det finns en amerikansk tillverkare som gör i stort sett hela gitarren i kolfiber: ”Rainsong”. För min egen del tror jag inte speciellt mycket på sådana lösningar. Det finns en oförutsägbarhet i trä som när det blir lyckat överglänser allt annat och som är omöjlig att reproducera med ett konstmaterial, tror jag.

Kontakta Gunnar Spjuth på Musikhögskolan så kanske han kan trumma ihop ett gäng elever för ditt test. Skulle gärna delta själv om du fanns närmre till hands.

Forskning och gitarrbygge har det ofta svårt tilsammans. Gitarren är oftast betydligt mer mångfacetterad än vad den vetenskapliga metoden klarar av att hantera. Men dettta kan ju inte hindra oss gitarrbyggare att söka sanningen, eller hur...? ;-)

Intressant läsning, Lloyd. Blev resultatet som väntat?