Du är inte inloggad. Vänligen logga in eller registrera ett nytt konto.
Hej kära medlemmar
Det är med stor sorg som jag meddelar att klassiskgitarr.se kommer att stänga inom kort!
Tid och energi saknas för att driva och utveckla den vidare.
Jag har sökt med ljus och lykta utan resultat efter någon eldsjäl som vill driva den vidare.
/Forumledningen (Joel)
klassiskgitarr.se → Klassisk gitarr → William Waltons bagateller?
Sidor 1
You must logga in or registrera to post a reply
Hej, jag har lyssnat på William Waltons bagateller efter att ha förstått att de är ganska populära. Smaken är ju olika, jag förstår till exempel inte hur dessa bagateller kan vara så populära. Jag hör ingen riktig melodi eller rytm i styckena. I mitt tycke riktigt intetsägande och tråkiga stycken. Jag har två frågor på detta.
Varför har de blivit så populära?
Är de rytmiskt svåra att spela?
Smaken är som baken :-) Du måste inte tycka om Waltons bagateller! Jag älskar Waltons bagateller! Det finns fantastiskt vackra melodier i dessa stycken, tycker jag. Tyvärr är de lite uttjatade. De spelas av var och varannan gitarrist... Julian Bream inspirerade många kompositörer att skriva musik för gitarr under sin karriär. Sir William Walton var en av dessa. Bland övriga kompositörer som skrev musik till Bream kan nämnas: Benamin Britten, Malcolm Arnold, Toru Takemitsu, Hans Werner Henze, Sir Richard Rodney Bennett, Leo Brouwer, Humphrey Searl, Alan Rawsthorne... det finns säkert lika många till som jag har glömt. Många av de främsta kompositörerna som var verksamma 1960-1990. Jag älskar den här repertoaren! Fantastisk musik. Det finns musik som inte "sätter sig" direkt, utan måste lyssnas (och spelas) upprepade gånger innan du kan börja tycka om den. Jag tycker att jag får en större lyssnarupplevelse från musik som kräver ett koncentrerat lyssnande. Jag menar inte att du lyssnar okoncentrerat, men jag tycker att du ska ge Walton en chans till ;-)
"Varför har de blivit så populära?"
- Det finns nog många förklaringar till detta. Jag tycker att det är bra kvalitet på musiken. Det är välskrivet och idiomatiskt för gitarren. Dessutom, en annan förklaring till att bagatellerna har blivit så populära: Julian Bream har spelat dem! :-)
"Är de rytmiskt svåra att spela?"
-Allting är relativt. Jag vet inte vilken repertoar du spelar så jag har inget att jämföra med. Bagatell nr 1 är kanske den som är svårast rytmiskt och även tekniskt. Jag kan rekommendera att du startar med bagatellerna 2, 3 och 4 till att börja med.
Ja det är sant, och det är ju bra, den musikaliska mångfalden kommer väl till sin rätt i och med att det finns så många olika smaker och lyssnare.
En hel del nya namn jag inte kände till, kan vara intressant att kolla upp och lyssna till!
I och för sig, Julian Bream är en mästare, mästare kan göra något populärt. 
Men förmodligen många som gillar Waltons bagateller också då.
Jag hör ingen melodi eller rytm i styckena alls tycker jag. Min repertoar består mest av barockmusik i form av Weiss, Scarlatti och andra och musik av Fernando Sor och Mauro Giuliani till exempel. I barockmusik kan man verkligen höra melodierna och rytmerna. Dialogerna mellan olika sekvenser och ekon. Samma sak med musik av Sor och Giuliani tycker jag. Ett och annat stycke av Tarrega spelar jag med och Bach också. Men det är nästan så med all modern klassisk musik jag har lyssnat till, jag hör vare sig rytm eller melodi i dem.
Hur kommer det sig egentligen? Har man öron för olika musik helt enkelt, eller är det så att rytmer och melodier är svårare i mer nutida musik?
Tack för ett givande svar.
Jag tror att det är en vanesak, men alla har sina favoriter. Du har helt rätt, det skulle bli ganska tråkigt om alla tyckte om samma sorts musik! Jag tycker dock att du ska ge musiken en chans. Waltons musik är ju inte "modern", eftersom han dog 1983 och bagatellerna är skrivna 1970. Det är 40 år sedan. Jag tror att det underlättar om du lyssnar på övrig musik som skrevs i mitten av 1900-talet (inte endast gitarrmusik, utan även orkestermusik och kammarmusik). T ex övrig musik av Walton, Stravinsky, Bartok, Prokofiev, Malcolm Arnold... m m. Detta ger dig lite perspektiv. Ja, rytmerna och melodierna är ibland svårare i nutida musik, men inte i Waltons bagateller, de har ett förhållandevis "enkelt" tonspråk. Om du "matar" dina öron med en dos Walton varje dag, kommer du förhoppningsvis att börja tycka om musiken! Det underlättar också att läsa om tonsättarens liv:
http://en.wikipedia.org/wiki/William_Walton
http://www.williamwalton.net/
Jag tycker att jag får en klarare bild av musiken och det är lättare att förstå tonsättarens intentioner om jag vet en del om dennes liv och vilken övrig musik han eller hon har skrivit, inspirationskällor m m. Köp noterna och börja studera in styckena, vet jag. Du kommer garanterat att upptäcka saker under arbetets gång.
Ja visst, det hade inte blivit mycket till musikalisk mångfald om alla hade lyssnat på samma sorts musik. Det finns mycket musik att välja mellan och det är bra. Det är nog jag som räknar all musik från slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet fram tills nu som modern. En felaktig definition från min sida antar jag.
Jag har faktiskt försökt lyssna till just orkestermusik och även pianostycken från modern tid. Men redan någonstans i början av 1900-talet tycker jag att musiken ofta blir osammanhängande och hittar varken melodi eller rytm. Det blir mer obegripligt för mig. När jag kollar på noterna ser det obegripligt ut även där.
Vad det beror på vet jag inte, men jämför man med exempelvis barockmusik så är det väldigt stora skillnader tycker jag. Man hör melodin och rytmerna, man hör vad som är vad i styckena så att säga.
Det bör tilläggas att jag har problem med många rytmer. Det borde inte påverka hur man hör melodier kanske, jag vet inte. Men det underlättar inte att höra rytmer i mer modern musik åtminstone.
Ska passa på att fråga, vet du om det finns någon pedagogisk bok som delar upp rytmer på ett lättbegriplig sätt? Får jag det förklarat så förstår jag det ganska ofta, även om jag har problem med det.
Nå, tackar för länkarna. Får ta och läsa om honom lite, lyssna lite mer på hans musik och försöka skapa en förståelse för den.
Hej Faxanadu,
detta är ju ett jätteämne som dessutom intresserar mig mycket, tyvärr har jag inte så mycket tid som jag skulle önska så mitt svar måste bli ytligt...
Jag håller med Stefan i allt men några klargöranden behövs:
Vad menas med melodi och rytm? Rent objektivt är alla relationer mellan två eller flera toner både en melodi och en rytm. Dvs, den enda möjligheten att skapa musik utan melodi eller rytm är att göra ett stycke med enbart en ton (eller ett alldeles tyst stycke som Cages berömda 4:33).
Jag gissar att du med melodi menar en enkel, tonal melodi som är lätt att nynna med i pga att den följer samma mönster som många andra melodier. Antagligen menar du något liknande med rytm - en enkel rytm med få och ofta återkommande notvärden och dessutom med tydlig puls.
Rent musikhistoriskt så var det så att man under romantiken och framåt ville skapa större spänning och starkare uttryck i konsten. Inom musiken gjorde man detta genom att mer och mer krydda melodiken med stora och mer komplexa intervall (dvs intervall större än en kvint eller "dissonanta" intervall som överstigande kvart/förminskad kvint "tritonus", septimor, nonor etc), färga ackorden med fler dissonanser och göra rytmiken mer mångfacetterad med polyrytmik (två mot tre-rytmer etc). Allt för att få en musik som skapar dramatik, dvs dessa knep använder man för att komma bort från en lugn, vilsam, stillastående musik.
Denna utveckling nådde sin kulmen under 1950-talet med unga tonsättare som Stockhausen, Boulez mfl. Vissa har ända in i vårt sekel fortsätt på samma spår - framförallt Brian Ferneyhough. För oss som vuxit upp med och lyssnat mycket på denna typ av musik så framstår Waltons Bagateller som närmast naivistiskt enkla i sin lätt igenkännbara melodik, harmonik och rytmik (därmed ingen kritik från min sida, jag tycker om både enkel och komplex musik). Men det är klart om man främst lyssnat på barockmusik så förstår jag att Waltons musik verkar konstig...
Det är väl som men allt annat: hade jag bara sett människor klädda i 1700-talskläder så skulle jag bli väldigt förvirrad om jag åkte tunnelbana i Stockholm, hade jag bara sett barockkonst så skulle nutida konst se ut som obegripligt kludd i mina ögon. Man kan också se stilar som språk - för mig är det omöjligt att bli berörd av kinesisk poesi i original eftersom jag inte förstår språket.
Om du tycker att det verkar intressant så lyssna mycket på musikutvecklingen från c:a 1900 och framåt så lär du dig språket. Om du inte tycker att det är intressant så skall du låta bli - det är ju inte nödvändigt för alla att lyssna på nutida musik.
Mvh Mårten Falk
Hej Mårten! Väldigt intressant svar som gav mig några tankeställare, tack för det. Du har helt rätt, mitt ordval var ganska klumpigt, du beskrev också tydligt vad jag egentligen menade med melodi och rytm. Lyssnar man på till exempel sonater av Scarlatti, eller på musik av Weiss eller Bach, och även musik av Sor och Giuliani så skiljer sig sådan musik väldigt mycket från mer sentida musik.
Mycket bra beskrivning av den romantiska musiken och framåt! Jag vill inte fördöma sådan musik och kan även hitta vackra stycken och andra musikaliska verk från mer sentida epoker. Men ofta tycker jag att själen i musiken fått stå tillbaka för just mångfacetterad rytmik, mer avancerade ackorduppbyggnader med mera. Det är givetvis ingen objektiv sanning utan enkom mina åsikter, delvis åtminstone.
Jag har flera gånger försökt lyssna till sådan musik, men förr eller senare ständigt givit upp. Jag har suttit där och lyssnat och inte förstått vad det är jag har lyssnat till. En del stycken upplever jag mest som om någon sitter och klinkar vansinnigt på ett piano eller varför inte gitarr, eller en hel orkester, helt på måfå liksom. Ungefär som om rytmerna och den avancerade uppbyggnaden har blivit ett självändamål i sig.
Kan det ha att göra med att jag har lite svårt för rytmer? Ja, även för melodier som är komplexa eller avancerade. Vid eftertanke finns det en hel del jazz jag tycker om och det är ju inte alltid så givna melodier eller rytmer, men kanske inom den jazz jag lyssnar till.
Cages 4:33 hade jag aldrig hört förr, hehe!
Jag har lyssnat en del på Waltons bagateller för gitarr. Speciellt nummer 3 tycker jag om, den är mystisk och speciell. Ni hade rätt i att man skulle lyssna på det. Är sugen på att lära mig dem, speciellt nummer 3, men även 2 och 4. 1 och 5 är väl bra, men inte favoriterna, inte ännu åtminstone.
Jat tycker också att det är mycket till vad man lyssnar. En gång i tiden tyckte jag inte ens om det som kallas för "klassisk musik", speciellt inte om "avantagardistiskt" musik. Nu älskar jag dissonanter och modern musik. jag började med Ramones och Dead Kennedys som idoler hehe, och tycker fortfarande om punk och metal, men idag också om klassick och jazz och nästan all musik.
Jag tycker ganska mycket om Bagatellerna med, och för mig var det kärlek på första lyssnandet. För mig kom det helt enkelt för att jag lyssnade på gitarrplattor och den ena ledde till det andra. När det gäller Walton, har faktiskt aldrig lyssnat på annan musik av honom. Däremot när det gäller gitarrrepertoar så tycker jag att Bagatellerna är betydligt snyggare än många andra gitarrkompositioner.
Från början gillade jag i princip enbart Tarrega, Albeniz och andra romantiker som hade vakra melodier och vakra harmonier. Sedan blev det mer och mer "konstig" musik. Idag är min definitiv favorit när det gäller gitarrmusik, Brouwer, med Dyens, Koshkin, Assad, Rak, Bogdanovic och andra nyssar.
Sen är det också olika vad är intressant från en lyssnares synpunkt och vad som är intressant från spelares synpunkt. Mycket av gitarrmusik, för min del iaf, är mer intressant att spela än att lyssna på. Ibland måste man nästan vara en gitarrist för att tycka om vissa stycken. Det är klart min subjektiva uppfattning. Bagatellerna tillhör dock inte det som enbart är tekniskt intressant, utan är faktiskt rätt sköna att höra på ibland.
Intressant att jag altid gillade Sor, och tycker fortfarand eom Sors musik, men har aldrig gillat Giuliani. Liksom herr Beethoven, tycker jag att Giuliani är rätt förutsägbar och klishigt tråkig, jämfört med Sor som likosm Mozart känns på ngt sätt roligare och lättare och därmed fräcshare att lyssna på.
Sidor 1
You must logga in or registrera to post a reply
klassiskgitarr.se → Klassisk gitarr → William Waltons bagateller?
Powered by PunBB, supported by Informer Technologies, Inc.