Rikard har precis kommit hem från skolan. Han känner sig lite deppad idag, dels för att matteprovet inte gick så bra som han hade tänkt sig, dels därför att Annika, hans tjej var sur på honom. Rikard går fram till stereon och letar bland cd-skivorna. Han väljer till slut en av pappas skivor, med Gipsy Kings. Snart fyller musiken rummet samtidigt som Rikard fylls av känslor han inte har ord för. På något sätt förstärker den sorgsna men ändå livfulla musiken hans sinnesstämning. Han låter sig dras med i den melankoliska strömmen av toner och rytmer. Musiken kommer från en helt annan kultur än hans egen, ändå är det möjligt att förstå den, att ta in den med hjärtat. När cd:n är slut väljer han en ny. Den här gången väljer han något helt annat, en cd med Pearl Jam som han fått i julklapp av Klas. Den här musiken försätter honom i ett helt annat tillstånd och ger andra känslor. Snart verkar dagens vedermödor långt bort. Hans sorgsna tankar har förbytts i ljusa.

På gitarrlektionerna spelar han just nu ett stycke av en sydamerikansk kompositör. Det är ganska svårt, det har tagit honom flera veckor bara att ta ut noterna. Rytmerna är särskilt krångliga. Dem klarar han inte förrän läraren har visat honom många gånger, så att Rikard kan dem utantill. När han hållit på med stycket i 4 veckor, säger läraren att det är dags att frasera. Det är ett nytt ord, som Rikard inte känner igen. Ser du där, det står ett p under noterna här och ett f under noterna där borta, säger läraren. P är musikitalienska och betyder att du ska spela svagt där. Under lektionen lär sig Rikard några fler musikitalienska ord. Han försöker spela som läraren säger.

Under sportlovet får Rikard besök av sin kusin Clara. De gillar att spela  tillsammans. Vet du vad frasering är, frågar Rikard. Ja, säger Clara, det är det som ger musiken liv. En fras är som en våg, den börjar lite försiktigt, sedan växer den och blir högre och högre och sedan bryts den och går tillbaka igen. Kan du sådana där konstiga italienska ord också, undrar Rikard. Du menar ord för dynamik, artikulation, agogik och klangfärg, säger Clara? Rikard tittar helt förstummad på sin kusin, som plockar fram sin gitarr. Lyssna på det här, säger hon och börjar spela melodin "Vandraren". Om du tittar i noterna samtidigt som jag spelar, kan du säga var den första frasen slutar då? Den kan Rikard, eftersom han tänker på det där med vågen. Han kan höra hur den stiger och sjunker och han hör när nästa våg börjar rulla. Sedan spelar  Clara  en gång till, nu gör hon på ett helt annat sätt, kan du förklara  vad jag gjorde nu? Det finns massor av olika sätt att frasera på, säger Clara. När vi lär oss ett nytt stycke i gruppen, brukar vi försöka hitta på så många olika sätt som möjligt. Ibland får en av oss dirigera de andra, då får man bestämma hur alla ska frasera. Det är jättekul. Några gånger har vi fått lyssna på inspelningar och säga hur de fraserar, sedan försöker vi göra likadant. Så där går det nog enklast att göra om man är flera i gruppen tänker Rikard.

Kan alla uttrycka sig musikaliskt?
Vad är en musikupplevelse och hur uttrycker man sig musikaliskt? Vissa människor, även musiklärare, verkar se på musikaliskt uttryck som något som bara är möjligt för individer som är s.k. musikaliska. Det där med uttryck är något man sysslar med först när eleven någorlunda behärskar sitt instrument och när notläsningen går skapligt. Kort sagt: frasering är något man börjar arbeta med först när det står p eller f i noterna. I den folkliga mer gehörsbaserade musiktraditionen – där mycket av lärandet sker utan traditionell undervisning – blir fraseringen och det egna skapandet en del av det man lär in genom härmning, kanske utan att vara medveten om just denna dimension i lärandet.

Improvisation och komposition verkar enligt mina erfarenheter vara än mindre vanliga aktiviteter på instrumentlektioner. I annan undervisning, t.ex. i svenska eller bild/teckning, har det länge varit självklart att sätta det personliga uttrycket i centrum redan från början. Lärarna tror kanske inte att lille Kalle är en ny Picasso eller Strindberg, men han får ändå självklart redan från första början träna sitt uttryck i såväl ord, skrift som i bild och form parallellt med att han tränar sina färdigheter i exempelvis stavning och grammatik. Man kan fråga sig varför musikämnet inte har denna tradition? Kan det bero på den sega föreställningen om att den s.k. musikaliteten är nödvändig för att man ska kunna skapa något själv?

Personligen är jag av den fasta övertygelsen att det är möjligt för alla att i någon grad lära sig att uttrycka sig musikalisk redan tidigt i studierna. Erfarenheter från gehörstraditioner visar att det är helt naturligt att inte bara härma tonhöjder och rytmer, utan även uttryck. Jag anser dessutom att det är oerhört viktigt för motivationen att redan från början föra in upplevelsen, uttrycket och det egna skapandet i undervisningen. bl.a. för att stärka eleverna motivation. De är viktigt att komma ihåg att eleverna en gång sökte sig till gitarrundervisningen därför att de hade starka förväntningar om musikupplevelser samt minnen av tidigare musikupplevelser.

Musikaliska upplevelser som drivkraft
Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen: Vilka musikupplevelser tror ni man får av att staka sig igenom Lilla snigel? Eller: är det verkligen ett eget skapande som är målet med kompositionsuppgifter av typen: "Gör en egen melodi av noterna du just lärt dig"? Hur kan det komma sig att så mycket av den s.k. skolmusik som vi använder på nybörjarstadiet är så statisk? Kan det bero på att vi låter oss styras av notbilden?

Musik som saknar frasering och uttryck, är det verkligen musik? Jag tror att många elever instinktivt inte upplever det så när de tragglar sig igenom en notbild för att ta ut någon visa av skolmusiktyp. Vad det handlar om är snarare "tonträffning". Läraren, är "van" vid att det ska låta så och förväntar sig därför inte mer än så när nybörjare spelar. Han eller hon har dessutom hela tiden siktet inställt mot musikaliska mål som kanske ligger åtskilliga år framåt i tiden. Först då tänker läraren, kan det "bli musik". Tyvärr tappar många elever motivationen långt innan dess, bl.a. beroende på att musikupplevelser troligen är centrala för motivationen. Barn har dessutom kortare tidsperspektiv än läraren och kan därför ofta inte själva föreställa sig sin egen utveckling steg för steg flera år framåt i tiden. Musik utan frasering och flyt saknar "mening" och ligger mycket långt ifrån elevernas tidigare upplevelser av musik. Då var det ju nämligen just dessa kvalitéer i musiken man föll för. Ni vet när man känner pulsen i kroppen, eller när man ryser av en snygg frasering. Om och när får man uppleva dessa känslor i gitarrundervisning?

Schemateorin
I de två senaste artiklarna har jag diskuterat en teori om lärande som kan användas för att förklara  musikaliska läroprocesser. Jag började med att dela upp begreppet musikaliska kunskaper i olika undergrupper:

•    Motoriska och kinestetiska kunskapsformer – såväl instrumentspecifika som mer allmänna kunskaper, exempelvis att känna och kunna gå i takt med en puls.
•    Kognitiva och begreppsliga kunskapsformer – att känna igen och själv kunna utföra strukturer i musiken som exempelvis harmoniska förlopp, notläsning etc.
•    Emotionella och estetiska kunskapsformer – musikaliskt uttryck och kommunikation.
•    Sociala kunskapsformer, musikens användning i skilda sociala sammanhang.
•    Existentiella kunskapsformer – identitets- och tillhörighetskänslor i och genom musik.

Därefter beskrev jag hur de erfarenheter vi får formas till mönster. s.k. scheman. Ett schema är en struktur som vi bildar genom upprepade erfarenheter och som automatiseras, d.v.s. när vi lärt den blir den omedveten för oss. När vi har bildat scheman kan vi uppfatta, sortera, tolka och minnas stora mängder information utan att fundera över hur vi gör. När vi har bildat motoriska scheman har vi utvecklat en handlingsförmåga som vi när som helst och utan att tänka medvetet kan använda. Utan scheman skulle vi uppleva kaos, eftersom vi ständigt bombarderas av sinnesintryck. Med hjälp av scheman kan sinnesintrycken sorteras och struktureras, de får en sorts mening. Ett schema hjälper oss att snabbt skapa oss ett helhetsintryck, utan scheman "attackeras" vi av en massa smådetaljer, svåra att förstå och komma ihåg.

Ett musikaliskt exempel på hur vi använder oss av scheman är gehörsspel: Utan att tänka medvetet kan vi ofta härma en melodi på vårt instrument, fingrarna verkar gå sin egen väg. Vi kopplar automatiskt ihop intervallen i melodin med vissa fingersättningar på halsen. För att kunna göra det behöver vi ha fått systematiska och tillräckliga erfarenheter, så att motoriska såväl som kognitiva scheman har kunnat bildas. Ett vanligt problem i undervisning är att de erfarenheter elever får inte är tillräckliga eller systematiska, scheman hinner aldrig bildas, eleven fortsätter att "traggla", eller slutar...

Emotionella och estetiska scheman
Det finns musikaliska scheman som vi kan kalla emotionella och estetiska. När vi lyssnar på musik vet vi ofta omedvetet var frasen börjar och slutar. När vi går på konsert känner vi fraserna i hela i kroppen så att vi ryser. Jag tror att de flesta människor har utvecklat sådana scheman. I den meningen är vi alla "musikaliska". Genom musiklyssning lär vi oss att känna igen olika uttryck i musik. Dessa kunskaper använder vi oss av t.ex. när vi känner igen oss i en viss musikstil. För att veta vad det är för musik räcker det inte med att känna igen intervall, rytm eller harmonik, vi behöver även lära oss känna igen specifika uttryckssätt. Även små barn kan ofta förstå känslor som uttrycks i musik. Vårt estetiska lärande av är ofta omedvetet, vi lär oss genom att få upprepade erfarenheter. Kunskaperna kan bli medvetna genom att vi lär oss begrepp för det vi hör.

I en musikkultur – eller snävare i en genre – utvecklas regler för hur man fraserar etc. De allra flest människor är förtrogna med och har internaliserat kognitiva scheman så att de omedelbart kan känna igen sig emotionellt och estetiskt i ett flertal sorters musik. Med ökade erfarenheter och även genom att få ord för vad man hör kan människor lära sig att känna igen allt fler uttryckssätt.

Motoriska + estetiska + begreppsliga kunskaper = musikaliskt uttryck
Men, för att vi själva på vårt instrument ska kunna uttrycka oss musikaliskt räcker det inte med att ha utvecklat emotionella/estetiska scheman. Vi behöver även utveckla och koppla ihop dessa scheman med automatiserade rörelsemönster för att kunna uttrycka oss musikaliskt. Utan en adekvat motorik kan vi helt enkelt inte få ut det vi känner.

En elev kan genom rika musikupplevelser ha utvecklat emotionella scheman för musikaliskt uttryck, men kan samtidigt sakna funktionella, motoriska scheman. Eleven blir därmed praktiskt oförmögen att utrycka det man känner musikaliskt. Kanske får han eller hon stämpeln på sig att vara "omusikalisk". Man kan också tänka sig motsatsen: Elever kan ha utvecklat en väl fungerande motorik, men kan sakna de erfarenheter som leder till att musikaliska emotionella scheman utvecklas. Motoriska och emotionella scheman förutsätter således varandra för att vi ska kunna musicera uttrycksfullt, oavsett om det är en enkel visa eller en sonat av Bach.

Begrepp för det man gör är ytterligare ett viktigt steg i utvecklingen av en musikalisk handlingsförmåga. Nedan beskriver jag i punktform hur man kan arbeta med musikaliskt uttryck med alla elever redan från nybörjarnivå. Så här kan processen gå till, de olika stegen kan även gå i varandra. Gehörsspel är den naturliga utgångspunkten. Genom att härma  kan elevens koncentration riktas mot hur det låter och vad hon gör istället för mot notbilden. På så sätt går det snabbare att utveckla scheman:

•    Eleven upplever musikalisk frasering som en känsla i kroppen när läraren förebildar. Läraren fraserar tydligt, visar med kroppen och i andning höjdpunkter och frasslut, fraserar på olika sätt och låter eleverna få många olika alternativ. Det är även viktigt att läraren ofta spelar med när eleven spelar, för att på detta sätt förstärka musikupplevelsen.
•    Därefter kan eleven gå vidare och försöka att härma lärarens uttryck på sitt eget instrument. Här är det viktigt att koppla ihop uttrycket med ett adekvat rörelsemönster, som så snabbt som möjligt ska automatiseras. Ett exempel: att alltid spela en melodi med samma fingersättning.
•    När eleven har härmat ett handlingsmönster ett tillräckligt antal gånger, automatiseras det och blir en del av elevens egna musikaliska uttrycksförmåga. Det kan då utföras utan lärarens förebildande och instruktioner.
•    I nästa steg kan eleven lära sig använda begrepp kring musikaliskt uttryck, frasering, dynamik, agogik etc. Detta lärande kan ske exempelvis genom att man diskuterar olika tolkningar på inspelningar, härmar varandras frasering i gruppen etc. Språket anpassas till elevers åldrar och förkunskaper.
•    Eleven kan nu med hjälp av sina erfarenheter och begrepp överväga och välja – antingen i minnet och genom att spela på instrumentet – mellan olika fraseringsalternativ. Han eller hon är inte längre begränsad till lärarens eller bokens/noternas förslag på frasering.

Sätt musikupplevelsen i centrum!
Som jag ser det, är musikaliskt uttryck och musikupplevelse oerhört viktiga dimensioner i allt musikaliskt lärande, oavsett nivå. Om jag hårddrar resonemanget skulle jag t.o.m. påstå att musik utan frasering och uttryck inte är musik, utan bara toner på rad!

Jag tror att musiklärare kan vara med och skapa situationer som ger elever möjlighet till starka musikupplevelser. På så sätt kan förväntan leva kvar och tilltron till den egna förmågan till utveckling kan växa och frodas. Starka musikupplevelser föder förväntans kraft! Tyvärr kan inte lärare förbättra elevers medfödda förutsättningar, eller förändra deras tidigare erfarenheter. Lärare kan däremot göra mycket i själva undervisningssituationen för att få förväntans kraft att växa. Sätt musikupplevelsen i centrum!

Trevlig sommar tillönskas alla gitarrlärare!