:twisted:
Eftersom jag den senaste tiden framförallt jobbat med nutida "kontämporär" (ett ord jag aldrig tidigare sett i skrift) musik känner jag mig manad att svara på Stefans undring.
Jag är övertygad om att dina farhågor är obefogade. Jag tror inte att gitarren riskerar att bli ett "genreinstrument" för att det skrivs mycket ny gitarrmusik. Fortfarande är det så att det är symfoniorkester, stråkkvartett och piano som det skrivs mest för. Ingen seriös tonsättare har underlåtit att skriva för dessa sättningar. Jag är dock övertygad om att varken violin eller piano riskerar att bli "genreinstrument". Att det för närvarande skrivs mycket för gitarr visar att gitarren blir tagen på allvar i musiklivet på samma sätt som de tidigare nämnda instrumenten. Om det i en avlägsen framtid skulle bli så att det vore lika självklart för en tonsättare att man måste ha ett gitarrstycke i sin oeuvre som det är att man skall ha skrivit ett orkesterverk eller en stråkkvartett så kan man äntligen säga att gitarrens position är säkrad.
Vad innebär det att gitarrens position är säkrad kan man då undra? Ett pragmatiskt sett att se det på skulle vara att det hela tiden finns efterfrågan på gitarrister. Hur får man en efterfrågan på gitarrister? Jo, genom att gitarren råkar finnas med bland instrumentationen hos de stora tonsättarna.
I Wien strax efter förra sekelskiftet blev plötsligt gitarren ett alternativ i orkestreringskonsten. Att gitarren finns med i exempelvis Mahlers 7:e symfoni, Weberns orkesterstycken, Bergs Lulu och Schönbergs Serenad gör att det alltid kommer att finnas efterfrågan på gitarrister. Ett exempel: Det är inte ofta man som gitarrist får ett telefonsamtal där någon undrar om man vill spela Giuliani, Tárrega eller Barrios i Stockholms konserthus. Jag har blivit uppringd och tillfrågad om jag ville spela i Stockholms konserthus och vad gällde det då? Knappast någon av de nyss nämnda tonsättarna ur gitarrens "standardrepertoar" utan gitarrstämman i Stravinskys Ebony Concerto.
Jag älskar gitarrens standardrepertoar men jag inser att denna aldrig kommer att finnas med i vår musikaliska kanon. De sologitarrverk man i framtiden kommer att efterfråga är några få mästerverk av Britten, Berio, Ohana, Donatoni, Carter och en handfull till.
Framförallt tror jag att det är i kammarmusiken som det är mycket viktigt att få in gitarren som ett naturligt element. Det finns så gott som inget riktigt bra kammarmusikverk för gitarr från tidigare generationer och oftast är det ju så att transkriptioner till syvende och sidst är bäst i originalet. Mats Bergströms transkription och utförande av Die Schöne Müllerin är en av de bästa transkriptioner jag känner till men trots detta kommer folk alltid att främst vilja höra originalversionen, detta är ett faktum.
Men märk väl: Jag tycker inte att man skall sluta spela Tárrega och Ponce för det! Det finns ingen egentlig motsättning!
Mvh Mårten Falk :twisted:

Jag tror inte vi borde tänka på vad folk vill höra på. Konsten måste gå andra vägar en marknaden.
Jag tycker vi ska spela den repertoar vi tycker om och förstår, om vi inte kan älska det vi spelar är det bättre att låta bli.
Vad gäller nybörjare, tror jag inte det är någon nackdel med att dem lär känna andra "språk" i musiken vid det stadiet utan tvärtom. Kontemporär musik kan bli lika naturlig som Bach om man lär sig på ett naturligt sätt.
Problemet med denna"ruptur" tror jag har sitt urspung när dem första Konsevatorium etablerades. Då börjades att undervisa samma "kanon"utan denna relation kompòsitör -tolktareinstrumentis.
Hursomhelts så har vi mycket  nutid musik för gitarr på högsta nivå, som från ingen annan epok.
Vi har mycket att välja emellan , men bara vi väljer det vi spelar och inte efterfrågan.

"vill man få en guldplatta är det kanske dags att tänka om klassiska gitarren är min grej"

joe_luke99 undrar hur många som går på en konsert med enbart nutida musik (termen "kontemporär" låter väldigt konstruerad tycker jag). Jag kan avslöja att det ibland faktiskt är väldigt många människor som går och lyssnar på nutida musik. Ingen gitarrist efter Bream eller Segovia har haft lika mycket publik som den som brukar gå på tonsättarfestivalen eller Stockholm New Music tex. Detta är ett faktum :!:

Det som jag tyckte var konstruerat var att det engelska ordet "contemporary" betyder samtida. Eftersom det finns ett svenskt ord som betyder exakt samma sak och som dessutom är kortare så förstår jag inte varför man skall använda svengelska...

Självklart är d artisten som drar publik, inte musiken(modern).
Men en okänd då som spelar kontemporär musik?
Ett exempel på detta är gitarristen Pablo Gomes (nu skackar vi kontemporär gitarrmusik) som jag var och lyssnade på i Konstakademins hörsal. Hörde från trogna åhörare i denna konsertserie att det brukar vara mer folk som kommer. Jag hade höga förväntningar på konserten för jag ville lära mig lite mer om den kontemporära gitarrmusiken, och kanske spela rentav det. Rent tekniskt var han grym men musikmässigt...
Jag fattade inte ett dugg på vad han spelade.
Då kanske nån säger att jag inte förstår denna typ av musik, men hur ska då vanliga människor (även musikfreaks) att förstå musiken och rentav komma på konserten?
En person som Esa-Pekka Salonen, som är/har varit aktuellt inom tonsättarfestivalen med framförande av sina egna kompositioner drar förstås folk eftersom han är världsberömd.
Kanske är det så den samtida musiken kommer att överleva, genom profiler men ej av sig själv?...
/JL xx

Är det verkligen så att målgruppen bara är musiker?
Har inte vi musiker ett ansvar att sprida klassisk musik till mindre kultiverade människor? Jag tror inte att vanligt folk försöker anstränga sig att utbilda sig den nutida musiken utan det är de första intrycket de får. Jag är helt övertygad om att de får mer en positiv förhållande till konstmusiken om de lyssnar på Beethoven symfonier än tex Daniel Börts musik. Det finns dock bra nutida musik men de är så få.
Därför tycker jag att vi ska sätta press på dagens kompositörer att komponera kvalitetsmusik som även består i framtiden.

Apropå John Williams vs Julian Bream. Jag tror att John har gjort mer för gitarren än vad Julian Bream har gjort, trots att jag högaktar Julian Bream, som har inspirerat mig mycket.
John Williams är trots allt John Williams.

/JL xx

Ser du verkligen människor som inte lyssnar på klassisk musik för mindre kultiverade?  :shock:

När man pratar om klassisk musik med människor som inte lyssnar så mycket på denna genre möts man ofta av kommentarer som: "Nä men jag begriper mig inte på klassisk musik, så jag kan inte gå på en beethoven-symfoni". Genast ställer jag mig frågan: måste man förstå det man lyssnar på? Dagens popmusik är en genre som når ut till en bred massa. Jag tror inte att merparten av de som diggar denna musik har någon större förståelse för denna (ur ett musikaliskt perspektiv). Ändå så gillar man det! Tänk om den klassiska musiken mottagas på samma sätt som mainstream-genren. Vad enkelt allt skulle bli då

Klassisk musik har en lite finare klang i samhället. Det anses ofta som kultiverat och fint att intressera sig för klassisk musik. Jag ställer mig mycket skeptisk till detta! Är Bach finare än Tomas Ledin? Jag tror att så länge den klassiska musiken upplevs vara "för mer än andra" så kommer den imho att förbli en minoritet.

Det är dags att spinna vidare på John Williams minimalistiska 70-talsrevolution där han äntrade scenen iklädd hawai-skjorta, bara för att ge alla överklassdamer med en räv runt halsen en knäpp på näbben